Gösta Kellgren

”En man med härlig humor och ”fin studs” i historierna”

Uppväxten
Sven Gustaf  (Gösta) Waldemar Kellgren (0905), föddes den 15 februari 1894 i Norra Mellby som femte och yngsta barn till Ida Maria, nummer nio i den stora barnaskaran från Röddinge, och kyrkoherden Per Svensson Kellgren.

1912 tog Gösta studenten i Katedralskolan i Lund liksom tidigare brodern Gunnar. Det var många som önskade att Gösta skulle föra arvet vidare och bli präst så trots hans tvekan – han kände sig inte kallad utan ville hellre läsa vidare inom något humanistiskt ämne – började han studera teologi vid Lunds Universitet där han 1913 avlade en teol. fil. examen.

Gösta var alltså osäker när det gällde val av yrke och när han hade hållit sin första predikan bestämde han sig och började studera historia, ett ämne som särskilt intresserade honom. Efter några år hade han orienterat sig så pass bra inom olika kulturhistoriska områden, speciellt Skåne och Gotland, att han 1914 fick börja som (visserligen illa betald) amanuens hos Georg Karlin på Kulturhistoriska Museet (Kulturen) i Lund. Karlin sades vara egensinnig och svårhanterlig men också  samlare – dock bara av det som för honom var angeläget att samla. I samband med att Gösta fick titeln ”antikvarie” fick han även tjänstebostad i museet. Göstas tid som amanuens hos Karlin tog slut 1917.

1918 fick han så ett tillfälligt vikariat som lärare vid Hemse folkhögskola där han stannade i ett år. Vikariatet var en provtjänstgöring med förhoppningen från båda håll om en eventuell senare anställning, vilket dock inte blev fallet.

Saxat ur en artikel av Gösta Werner om Gösta Kellgren i Släktblad nr 53:
” Efter året på Gotland återvände Gösta emellertid inte till Lund. Han for till Stockholm. De närmare omständigheterna är okända, man kan bara berätta vad man vet.

Vid denna tid hade ”Kulturens” chef Georg Karlin länge haft fräna, ofta personligt starkt färgade motsättningar och stridigheter med de kulturhistoriska myndigheterna i Stockholm, som envist vägrade acceptera hans åsikter om hur en museiverksamhet borde bedrivas och därmed också ställt sig helt kallsinniga till alla ekonomiska bidrag. Det är högst sannolikt att denna avoga inställning till Karlin även drabbade hans lärjungar, till vilka Gösta Kellgren då räknades. Deras kompetens nedvärderades och de frystes ut från eventuella anställningar i Stockholm.

Vare därmed hur som helst, det finns inga skriftliga vittnesbörd på detta område.”

1919 fick Gösta anställning som tjänsteman vid Stockholms Stads Sparbank. Om titeln ”antikvarie” i telefonkatalogen betyder någonting eller inte är svårt att säga, men den stod kvar i många år, trots byte av yrkesbana. Efter 10 år avancerade Gösta till bankkassör och han stannade på banken till 1959, då han gick i pension med titeln bankkamrer.

Genom åren har Gösta, vid sidan av sitt arbete i banken, medverkat i dagspressen med artiklar i kulturhistoriska och museala ämnen.

Människan
Gösta hade en härlig humor och när han berättade en historia avslutades den alltid med en ”fin studs”.  Han var mycket kunnig och delade gärna med sig av sitt vetande. I diskussioner använde han sina kunskaper utan att söka överglänsa andra.  Han var inte en person som fabulerade – fåordighet uppskattades.

Gösta sparade gamla artiklar i en variation av ämnen som intresserade och inspirerade honom och köpte gärna vykort istället för att fotografera själv. De bilder som finns från resor, ”Italien runt” och Egyptenresan, är tagna av hans medresenärer.

Gösta var generös gentemot såväl familj som vänner. Många av de skänker han gav bort bestod i smycken och tavlor. Tavlor som inköpts utomlands rullade han ihop för att sedan ofta låta rama in dem här hemma. Några få gånger tog han hem en ram, men då en värdefull handskuren 1700-tals ram. Själva tavlan kunde vara ”värdelös”, men ramen utgjorde i sig ett värde. Gösta hade fingertoppskänsla för antikviteter och därtill ett gott affärssinne.

Saxat ur Arne Blohms nekrolog i Cederbergska släktbladet nr 16:
” Sedan han slutat sin bankmannabana fick han mer tid för resor – medverkan i dagspressen och ytterligare bokstudier, som gav honom kunskap och klarhet inom många områden. Ja, Gösta var en säregen, en ovanlig människa, men alltid på rätt sätt. Han kunde den svåra konsten att fatta sej kort. Dagboksanteckningar ansåg han skulle föras på två raden, men ändock med innehåll. Han hyllade ”De låga ordens höga moral” och det kinesiska ordspråket ”Det bästa minne är sämre än det blekaste bläck” samt ”Nulla dies sine lines” – ingen dag utan en rad.

Som sin far kunde han låta tystnaden tala – han var försynt men ändå mottaglig för uppskattning. Ett utmärkande drag hos Gösta var att han gärna gav uppmuntrande vardagspresenter till vänner och bekanta. Han kunde konsten att njuta av vackra föremål under sin levnad. När han inte själv kunde njuta längre av dem, donerade han sina samlingar till muséer för att kommande generationer skulle få glädje av dem.”

Vännerna och familjen
Gösta flyttade som tjugofemåring till Stockholm 1919 för en anställning i Stockholm Stads Sparbank. Här i stan fick han  snabbt vänner och hans bostad på Lidingö blev en naturlig samlingsplats för kamratkretsen.

Saxat ur Gösta Werners artikel i Cederbergska Släktbladet nr 53:
”Han kom ganska snart in i ett artistiskt kamratgäng, som någongång firade jul tillsammans. Det bestod av personer, som ofta genom sitt yrke bodde ensamma och var ogifta. Till gänget, som under året höll en viss mestadels sporadisk, inbördes kontakt, som ibland träffades på julafton, hörde filmregissören Mauritz Stiller, dennes två nära medarbetare, filmarkitekten Axel Esbensen och skådespelaren och ateljékamreren Axel Nilsson, ”Döva-Nisse” kallad och Stillers kanske ende riktigt förtrogne vän i Stockholm. Dit kom också teaterledaren Emil van der Osten och dennes son Paul Seeling, en ”bildskön” med obetydligt begåvad skådespelare som medverkade i filmer på olika håll i Europa under 1920-talet. Under Stillers år i Sverige hörde även skådespelaren Einar Hansson dit samt ytterligare några personer, bl.a. en läkare i Stockholm.”

Gösta Kellgren var älskad av såväl män som kvinnor, unga som gamla men framför allt av den egna familjen.

Året före flytten till Stockholm föddes hans första syskonbarn, Sune, son till Ingeborg, det närmaste syskonet i syskonskaran. Året därpå föddes Ingrid, Gunnars förstfödda och enda barn. Något senare  kom så Ingeborgs dotter Hjördis. Familjen bodde på den tiden i Västra Ingelstads prästgård där  ”morbror Gösta”  ofta var på besök.

Hjördis berättar att ”Gösta och Ingeborg hade en fin samhörighet och att det alltid blev roligt när han dök upp i prästgården. Mor och Gösta var tokstollarna – alltid upptåg och skratt.”

En jul, när Hjördis var i sexårsåldern, hade det kommit ovanligt mycket snö. Ingeborg, Hjördis mor, frågade Hjördis om de skulle gå ut på altanen och titta om tomten var på väg. Hjördis far frågade Sune (som var fyra år äldre) detsamma. Till svar muttrade Sune lite surt att tomten inte fanns, men till sist stod alla på altanen och såg ner i allén. Då kommer tomten (Gösta) pulsande i snön med säck på ryggen. Fullmånen lyste och han gick hela den tre hundra meter långa allén upp. Jubel!

Sune och Hjördis hade sitt rum på övervåningen i prästgården och vid Göstas besök förekom det ofta våldsamma kuddkrig mellan de tre.

När Hjördis blev lite äldre fick hon följa med Gösta på några av hans resor. Hjördis berättar hur de på en resa till Nice for genom Camargue. Hela sträckan var full med blommor av alla slag. Gösta hade tagit med Hjördis för att han ville att hon skulle få se allt. ”Jag var så tagen” berättar Hjördis. ”-Åh, Gösta har du sett!”, ”-Åh, du milde, titta!”
Hjördis ville ju att han skulle dela upplevelsen med henne, men han hade ju sett det så många gånger. Till svar kom efter ett tag ”-Se själv din lade”.

Gösta kunde vara lite brysk, krävande och Hjördis tyckte på den tiden att han ibland kunde vara svår att tas med. Även Ingrid Lidholm, Göstas brorsdotter, berättar det samma.

Nu brydde sig Hjördis aldrig så mycket. Hon var redan en självständig person och blev aldrig ledsen eller tog skada av hans fordrande sätt. Själv säger hon ”-Tack vare detta fick jag uppleva så mycket.”

Som medresenär var han trevlig, glad och oerhört kunnig. Han berättade initierat om det mesta som kom i deras väg.

Gösta blev ibland ombedd av andra släktingar att ta med en familjemedlem, som behövde uppmuntras, på en resa. När Ragnar och Julie Schlyter förlorade sin äldsta flicka, i sitt tvillingpar, blev familjen förkrossad. Ragnar frågade Gösta om han inte kunde ta med Julie till Paris för att muntra upp henne och så skedde.

Samlaren
Redan som student var Gösta ute och tågluffade runt om i Europa, ofta i sällskap med någon kamrat eller vän.
Han kunde konsten att njuta av vackra föremål och började tidigt besöka auktioner och loppmarknader både här hemma och utomlands. Intresset för att samla vackra ting sträckte sig från kinesiskt 1700-talsporslin, tyska 1500-talsglasmålningar, svenskt matsilver från tidigt 1800-tal, antika möbler, mattor och tavlor. En tavla som utmärkte sig i hans samling var en vacker landskapsmålning av Carl Fredrik Hill.

Förutom den donation som möjliggjorde instiftandet av Cederbergska Släktföreningen donerade Gösta samlingar till Historiska museet i Stockholm, Kulturhistoriska museet i Lund, Gustafsbergs museum samt sitt hem (från de vackra sidendraperierna, handknutna mattorna till dammsugaren) till Hembygdsföreningen i Katrineholm. På så sätt hoppades Gösta att framtida generationer skulle få glädje av hans samlingar.

En av de samlingar som Gösta efterlämnade sig är unik i sitt slag. Kollektionen av kråsnålar och vackra slipshållare. Gösta brukade skämta om att han delade denna hobby med Kar de Mumma, som ofta under sina resor på jakt efter kråsnålar fick till svar: tyvärr – Gösta Kellgren har redan varit här. Kar de Mumma har till minne av detta tecknat en bild med just denna text till Gösta. Kråsnålarna köpte han ofta i Rom och i Paris men även i småstäder han passerade på sina resor.

En kråsnål med en liten duva, fick Gösta av kung Gustav VI Adolf, då kungen ägde en dublett. Den fick Hjördis, i sin tur, när hon fyllde 48 år då Gösta menade att ”jag är inte säker på att jag lever när du fyller 50.” Gösta ville nog vara säker på att inte på något sätt missa att fira Hjördis som varit en trogen brevvän genom alla år. Under flera år fick Gösta även kanelbullar, då gick det att skicka brev express, till lördagsmorgnarna.

Kungen, Gösta och Kar de Mumma höll kontakt och bytte inte sällan samlarobjekt med varandra. Hur Gustav VI Adolf hade fått vetskap om att det fanns två herrar förutom han själv som samlade kråsnålar återstår att ta reda på. För värdering av sina smycken anlitade Gösta Hovjuvelerare W.A. Bolin i Stockholm.

Förutom donationerna av samlingarna av ostindiskt porslin och möbler, donerades även samlingen av kråsnålar till Katrineholms Hembygdsförening. Donationerna skedde med löfte av föreningens ordförande, Hilding Hjelmberg, att ett rum skulle ställas till förfogande för permanent visning. Innan löftet hunnit uppfyllas gick emellertid ordföranden bort och följden blev att planen aldrig förverkligades.

Gösta ägde många vackra handbroderade sidenföremål. Stora vackra handbroderade draperier från Kina, handknutna mattor, vackra gamla möbler. Hela hemmet gick i mörkröda toner.

Resenären
Semestrarna använde Gösta inte bara till att roa sig utan också till studier i allehanda ämnen. Han hade en förmåga att resa ekonomiskt och med sin skolning lärde han lätt känna folket och dess kultur.

Han var språkkunnig och behärskade utöver modersmålet, de levande språken franska, italienska, engelska och tyska men även latin. Medresenärer berättar att han inte var lättlurad och han visste att pruta. Han var mycket noga med att en resa skulle gå ihop ekonomiskt och helst ge ett överskott. Resmål, som han älskade var Frankrike och Paris, Italien och Rom.
Vad Gösta köpte på resorna, var inköpen gjorts, till vilket pris, och om han sålt något, hur mycket i vinst/förlust han gjort finns, efter 1957, noga antecknat i resedagböcker som dessutom också innehåller råd om intressanta platser att besöka. Det går att läsa hur vissa av resorna gick ihop och vissa gick med förlust. På detta sätt byggde Gösta upp sin förmögenhet, en förmögenhet, som i inte ringa grad kommit vår förening till godo och som vi i dag tackar honom för.

Gösta var något av en bohem, men ordningen i böckerna talar för sig själv. De är välstrukturerade, (han har skrivit otroligt ordentligt) och allt av intresse (även för en utomstående) är prudentligt nedtecknat.

Göstas resor gick i första hand till de gamla kulturländerna i Europa och den första resan som finns dokumenterad är ”Italien runt” som genomfördes 1936.

Men dagarna på året Gösta reste var fler än semesterdagar. Han var nog en ”skubbare”. Det kunde hända att han sjukskrev sig. Han reste minst tre gånger om året och det kunde vara flera veckor åt gången.

Många resor gjorde Gösta ensam, men lika ofta fick någon släkting eller vän följa med. En systerdotter som ofta fick följa med var Hjördis Åberg. Hon berättar att Gösta var ett beläst och kunnigt ressällskap. Han kunde berätta mycket om städerna de befann sig i eller passerade på vägen till målet. Likväl berättar Hjördis att Gösta kunde vara ganska så krävande. Det var inte ovanligt att Gösta väckte Hjördis eller annat ressällskap vid fyratiden i ottan för att till exempel åka till hamnen och se när fiskebåtarna kom in eller för att ta sig till en bra loppmarknad. Hjördis säger själv att hon då tyckte att han var väldigt fordrande men att hon idag är oerhört tacksam över att få ha varit med om alla de upplevelser han bjöd henne på.

Göstas resor gick inte bara till favoritstäderna Paris, Rom och London utan även till mer exotiska platser som Spanien och Egypten.

Slutet
Gösta sade allt som oftast ”Varför inte tvärt om?”
Han lämnade oförtröttligt ordstäv och ordspråk efter sig och har efterlämnat en anteckningsbok med de visdomsord han fann värda att bevara.

Gösta var orolig för döden. Inte för att det skulle göra ont utan mer för att inte vara död, utan skendöd. Göstas syster Hilda sa flera gånger ”-Lova mig att du lyssnar på hjärtat så att jag inte är skendöd”. Troligtvis var det detsamma för Gösta.

Det kommer sig av att Johan Daniel sades vara dödfött. Fadern rusade ut genom dörren för att finna prästen, men när han kom tillbaka levde barnet. Historien med det skendöda barnet var skrämmande när döden närmade sig. Margareta Hök har nedtecknat historien i ett  släktblad då hon var redaktör.

När Gösta kände att slutet nalkades ringde han själv efter ambulans och ordnade så att han kom till Blackebergs sjukhus. Personalen där kallade honom aldrig du eller Gösta, utan frågade ”Ligger Kellgren bra?” Mjukt, respektufullt och vackert talade de till honom.

Två dagar innan Gösta gick bort besökte systerdottern Hjördis honom för att se att allt var bra. Då var Gösta helt klar i huvudet och frågade bland annat Hjördis hur de visste att Ingeborg, Göstas syster, var död och att Sune, systersonen, var död. Hjördis arbetade då som avdelningsförestånderska vid kirurgens postoperativa- och intensivvårdsavdelning vid Malmö allmänna sjukhus. Sjukhuset beviljade ingen längre ledighet och Hjördis var därför tvungen att omgående resa tillbaka till Malmö.

När Gösta avled på kvällen den 8 november 1976 var han inte ensam. Sjukhuset hade tidigare ringt till en släkting som bodde i Stockholm, men denne hade inte möjlighet ta sig dit. I stället kontaktade man Gunnar, en gammal god vän som sedan kom och satt hos honom tills döden inträdde. Gunnar hade fått Göstas förtroende att ta hand om en medalj som Gösta fått av Katrineholms hembygdsförening och som han var mycket stolt över. Tyvärr har familjen inte Gunnars efternamn, det kan vara Larsson, men ingen vet. När Gunnar dog försvann medaljen, så mycket vet vi.

Gösta avled i cancer och texten han själv valt till sin dödsannons är en dikt av Omar Khayyám.

Maktlösa pjäser under
spelets lag
på livets schackbord
gjort av natt och dag.
Vi flyttas hit och dit.
Och en och en
läggs vi i skrinet,
när vi gjort vårt drag.

Källförteckning
Artikel skriven av Arne Blohm i cederbergska släktbladet nr 16, dec 1976
Cederbergska släktföreningens släktbok, utgiven 2003
Intervju med Hjördis Åberg (gjord av Linda Röjås Söderman 2005)
Brev från Ingrid Lidholm och Hjördis Åberg
Artikel skriven av Gösta Werner i Cederbergska släktbladet nr 53, dec 2001

(Sök Lunds Katedralskola 1900-1940 (del tre av Sveriges Studenter) Stockholm 1951.